11:e mars 2024
Första sådden
Äntligen är odlingssäsongen igång. Det finns få saker som fyller mig med sån glädje 
och sånt hopp som att peta ner små frön i jorden. Det är verkligen livets urkraft som bor i de där små knastertorra fröna. Lite vatten och lite värme- och sen händer det grejer.
För mig blir odlandet någon slags motståndshandling och fredsmanifest. Det ger mig en känsla av sammanhang. Ju oroligare tiderna blir, ju osäkrare framtiden är, ju mer behöver jag stoppa fingrarna i jorden och känna att där, bland frö och grönska spirar livet trots allt.
Först ut av mina sådder är purjolök, tomat, paprika, chili och några blommor. De står nu i ett söderfönster, utan tillskottsvärme, men jag tror det ska gå bra ändå. När de grott kommer de få extra ljus och så får de fortsätta stå där i söderfönstret och kralla på sig tills de är redo att komma ut.
16:e februari 2024
Motgångar
Nej nu räcker det. Hur kunde det bli så här många motgångar på så här kort tid. Vår älskade ko, Rölleka, har dött. Hon fick en väldigt aggressiv juverinflammation och vi var tvungna att 
nödslakta henne. Hon var vår äldsta ko. Jag minns så väl när hon föddes. Hon var andra kalven som föddes på gården, en julinatt när dimmorna svepte över lägdorna. Vidar var nyfödd och han hade precis somnat om efter att jag ammat honom. Jag smög mig ut, jag visste ju att vilken dag som helst skulle kalvningen sätta igång och jag ville titta till kon. När jag kommer upp på betet ser jag en liten vit kalv ligga i gräset bredvid kon. Det är Rölleka. Hon är redan slickad och har börjat torka. Mamma Maskrosa har skött allt själv. Allt har gått bra. Klockan är tre eller fyra på morgonen och det är så magiskt vackert.
Det är sju år sen nu. Och varken Maskrosa eller Rölleka finns kvar i livet. Rölleka, du fattas oss. Ladugården är inte detsamma utan dig. Nu får de nya ta vid, kossan Lilja, kvigan Hallon och Röllekas sistfödda, kvigkalven Mynta.
Men inte nog med att Rölleka dog. Sen gick skotermattan sönder. Och vi som behöver skotern för att få hem veden. Max hugger i en brant nipa i år. Den slutar ner mot älven. Ända sättet att få hem stockarna är att köra skoter på älven. Och skotermattor är inte billiga…
Och så har vårt vatten frusit. Någonstans nere i marken. Max har försökt på alla sätt och vis att fixa det men det är svåråtgärdat. Antagligen får vi inte tillbaka vattnet förrän tjälen går ur backen. Och det dröjer… Som tur är har ladugården vatten men inte vi i huset.
Håhåjaja…
28:e januari 2024
Varm ko, mjölk som strilar ner i hinken och så sol på det
Det är riktigt djup intensiv vinter. Och jag går upp till ladugården för att mjölka. Jag älskar att komma in i ladugården. Rölleka som kommer fram och ger mig en puss. Lilja som står där lite bakom. Mocka ut, ge lite korn som godis, tvätta juver med ljummet vatten, sätta mig på mjölkpallen, luta mig mot kossan och börja mjölka.
Långsamhetens lov. Spentag för spentag. Metodiskt. Går inte att skynda. Det strilar i hinken,
det andas lugn, det är kon och jag och den skummande mjölken.
Ett rum att kliva in i som jag trivs i. Där arbetar mina händer varsamt. Där får mina tankar löpa fritt. Där känner jag samhörighet och meningsfullhet och hanterbarhet.
När jag sen mjölkat färdigt och ska gå till mjölkrummet för att sila mjölken möts jag av solen som nått över berget och som strålar in på gården. Den värmer inte ännu, men den lyser så varmt och ljust. Nästan två månader är vi utan sol här nere i dalgången. Berget skymmer den. Men så helt plötsligt en dag är den tillbaka.
5:e januari 2024
Vargavinter
Vilken vinter det blev! Snön kom 17 oktober, utan förvarning. Vi var inte alls förberedda och hade massor av utejobb kvar att göra. Först tog vi det med ro, nog smälter det bort, nog hinner vi sätta vitlök, bygga nya odlingsbäddar, gräva klart för avloppet… Men sedan fick vi ändra planer- snön och kylan försvann inte, den kom för att stanna. Sedan 17 oktober har vi haft någon enstaka dag med plusgrader men marken har varit vit sedan dess.
Och kallt har det varit. Vedförrådet töms oroväckande fort en sån här vinter. Kommer veden att räcka? Vi hoppas det!
Idag är det snorkallt. Vi eldar och kurar och oroar oss för vattenkranar och annat som kan sluta fungera. Mitt i allt så leker vi lite med kokande vatten.
13:e april 2021
Vårtecken
Nu rullar vårtecken efter vårtecken in.
Äntligen ägg igen! På slutet av vintern har vi fått snåla på äggen. Våra höns har varit oerhört sega på att börja värpa efter vintervilan. Några enstaka ägg har väntat på oss i redena då och då, två- tre ägg i veckan, inte mer än så. Och vinterreserven, de uppvispade äggen i frysen, tog slut i mars någon gång. Det såg ut att bli en äggfattig påsk. Men så kom ägg-explosionen. Helt plötsligt började hönorna värpa fem-sex ägg om dagen. Första dagen vi kunde hämta in massor av ägg var på långfredagen. Påskaftonens påskmiddag var räddad- det blev ägg på bordet även denna påsk! Och nu är äggkorgen konstant full!
Lamningen har börjat också. Första tackan har fått sina trillingar, Busis, Sötis och Senis.
Tre tacklamm, som vi till barnens glädje troligtvis ska spara allihopa. Det hoppas och det skuttas i höet!
Något mer som är ett alldeles säkert vårtecken är kossor på språng, kossor som rymmer ut för att leta sin frihet… Igår fick vi ett ofrivilligt motionspass när vi jagade kossor och tjurkalv gården runt. Tur att de gillar korn mer än sin frihet ; ) Nu är det i säkert förvar igen. Men nog längtar de ut!
Och så när man tror att våren är här på riktigt. Då börjar snön vräka ner… Himlen är alldeles full av vitt fluff idag, cyklar och skottkärror och varmbänk är åter täckt av det där vita som nyss var på väg bort…
20:e februari 2021
År 1959
Vi fick se några foton från vår gård på slutet av 50-talet. Så roligt att se hur det såg ut.
Den övre bilden är vårt torp, där vi bor idag. Då bodde Inga Nyberg där. Det berättas om tant Inga att man gärna gick ärenden till henne. Hon bjöd alltid på röd saft och minst sju sorters kakor. Och rosa pepparmintskarameller som hon kokat själv.
Det var så välskött och trädgårdslandet låg på samma plats som idag. I nipan växte det mycket träd men annars var det mindre lummigt än nu. I bakgrunden på fotot skymtar man gården med udden och stora huset, där vi idag har cafét och småjurtorna.
På den undre bilden syns gården bättre. På 50-talet användes gården för flottningen, det var Vattenfalls upplag och flottningens utgångspunkt. En av småstugorna på gården, den som ligger längst ut mot älven, alldeles intill älvfåran, kallas alltjämt Flottarstugan. På gården var det rätt kalt och kargt. Bitvis var det också mindre mark än nu, troligtvis har det på sina ställen blivit utfyllt med bergkross från utbyggnaden av vattenkraftverket.
Notera också allt timmer på älven, på båda bilderna!
Fotona kommer från Arkiv Digital och är tagna 1959.
10:e februari 2021
Tuppslakt
Fem tuppar slaktade vi. Vi skulle gjort det för länge sen. Det har varit för trångt i hönshuset. För många tuppar i förhållande till hönor. Men nu gjorde vi det äntligen.
De fem tupparna blev knappt 2,5 kg kött. Våra bjurholmshöns är inte stora. Vi kokade köttet, malde det, kryddade och gjorde tuppköttbullar. 125 stycken blev det. Jag frös in dem styckesvis och nu ligger de i lådor och väntar på att bli snabbmat vid några middagar.
22:a januari 2021
Fönsterverkstad
Jag står i verkstaden och lyssnar på radio och renoverar fönster. Skrapar, kittar, målar.
Sommaren har redan kommit här i verkstaden. Jag är där i tanken. Vinterns arbete som kommer ge resultat i sommar.
Det är renovering av växthuset, mängder av fönster. Det är fönster till drivbänken, det är fönster och dörrar och karmar till livsmedelsköket. Jag drömmer om odlingar och café.
För resten av mitt liv tror jag att jag under några vinterveckor varje år kommer att renovera fönster och lyssna ikapp mig på radioprogram som jag velat höra men inte hunnit med.
Det finns oändligt med fönster på en gård. Det finns oändligt med underhållsarbete. Det kan upplevas tröstlöst. Men det kan också upplevas meningsfullt. Och meditativt.
20:e oktober 2020
Första köldknäppen
I natt kom första riktiga köldknäppen och vi vaknade till en klar kall morgon. Det är så magiskt vackert att gå ner till älven en sån här morgon. Om jag klarar av att faktiskt se allt det vackra runt omkring mig om så för bara en stund, så känner jag att jag fyller på mitt inre så pass att jag sedan står ut med bra många timmar till av vardagsslit och överfulla diskbänkar och halvfulla barnpottor.
Dagarna före köldknäppen var fulla av slutskörd och slakt. Förråden har nu fyllts på av kött och grönt och vi är redo för ännu en vinter.
1:a mars 2018
Vägen görs medan en vandrar
När jag bodde i Nicaragua lärde jag mig en sång. Några ord ur refrängen bär jag med mig för alltid.
Caminante
no hay camino,
se hace camino al andar.
Vandrare, det finns ingen väg. Vägen görs medan en vandrar.
Den här vargavintern har varit ovanligt snörik och kall. Den har gett oändliga chanser till att spåra väg i nysnö.
Vårt liv här innebär också ett ständigt nyspårande. Vi gör verkligen vägen medan vi vandrar den. Vi får en idé, vi provar, vi ändrar idén. Grunden, horisonten, riktningen ser i stort sätt lika dan ut hela tiden. Men vägen dit förändas. Allt eftersom vi lär oss och får nya insikter. Allt eftersom vi inser vad det är vi har givit oss in på. Allt eftersom vi förstår att en del saker var svårare än vi först trodde.
Med vissa saker måste vi kompromissa för att det ska fungera för oss. Annat kan vi inte kompromissa med. Det är hela tiden en avvägning. Hur gör vi med korna så det blir tillräckligt bra för dem? Hur renoverar vi vårt torp på ett hyggligt schysst vis? Hur lever vi så hållbart som vi kan just nu? Vad behöver vi verkligen och vad kan vi vara utan?
Att göra vägen medans en vandrar kan tyckas veligt. Men det är nog ända sättet. I alla fall för oss. Uppströms gård är idag inte vad den var igår och imorgon är den också något annat. Allt beroende på vad som möter oss längs vägen. Vi skapar vandrandes.
20:e februari 2018
En ny era har börjat
Att ha mjölk på gården är nytt för oss.
Sedan i somras mjölkar vi varje morgon. Sedan i somras har vi god gräddig mjölk att dricka. Vi får fjällkolatte till frukost varje morgon, vi experimenterar och gör yoghurt och hallomi och fetaost. Oftast lyckas vi med våra experiment, ibland misslyckas vi och ibland hinner mjöken surna.
Mjölken tar helt klart självhushållarlivet till nya dimensioner. Nu när vi inte längre stannar vid mejeridisken är det inte mycket vi behöver köpa i mataffären.
Det tar tid, det är mycket jobb, det är drivor av disk och det är massor att lära. Men det känns så värt det. Allt från att skörda hö, bli samspelt med sin ko, mocka skit och mjölka till att förädla mjölken och sedan äta de olika mejeriprodukterna ger stor känsla av tillfredställelse.
Och jag får sådan respekt för maten jag äter, för livet. Vilken grej det är att få fram en liter mjölk. Vilken grej det är att vår kossa Maskrosa delar med sig av sin mjölk till oss. Och vilket ansvar det medför, att sköta om henne på bästa sätt och sköta om marken hon betar.
Fram till nu är det Max och de andra som bor här på gården som har mjölkat. När Max har gått ut har jag stannat inne och låtit lill-Vidar amma eller fixat med något annat. Men nu har även jag börjat lära mig mjölka. Det var stort att mjölka för första gången. Älskade Maskrosa, vi har haft henne hos oss i två och ett halvt år nu, hon kom till oss i juni 2015, mitt i maskrostiden, som en liten kalv. Och nu är hon mamma och fullstor ko.
Jag lutar mitt huvud mot hennes varma mage och försöker få till en rytmisk rörelse med mina fingrar för att få ut mjölken ur spenarna. Det går lättare än jag trodde. Redan vid första mjölkningen kan jag hyggligt få till mjölkandet med båda händerna. Men vilken tid det tar för mig. Och att få ur sista mjölken ur spenarna- det lyckas jag inte riktigt med än. Men att sitta där, röra kossans juver, höra mjölken strila ner i hinken, känna någon slags modersgemenskap med henne och känna tacksamhet. Det är stort.
Ibland räcker inte dagens timmar till. Ibland känns det som vi bara jobbar och sliter. Men jag hoppas vi kommer orka hålla fast vid vårt självförsörjningsliv. Och jag hoppas att vi kommer orka ha kvar korna och mjölkningen. Att lusten och kraften kommer fortsätta finnas där.
För jag är så glad över att ha ko i ladugården och mjölk på köksbordet.
2:a juli 2017
Kalvdans
Älskade farmor, du skulle vara här och smaka kalvdansen jag gjort idag. Den är till ditt minne. Alla andra kalvdanser jag ätit i mitt liv har jag ätit i ditt bondkök. Alla andra kalvdanser har vispats av dina händer, från början unga och raska och nu på slutet valkiga och trötta.
Nu är tiden för mig att göra egen kalvdans. Ta vid där du slutat. Föra ditt arv vidare. Inte låta kunskapen dö. Inte låta minnet försvinna.
Så idag gör jag min första kalvdans. Samma år som du fyller hundra år, samma år som du dör, får vår första ko här på gården sin första kalv och vi får för första gången egen råmjölk.
Jag vispar som du har vispat. Jag bjuder till fest som du har bjudit till fest.
Tack farmor för allt du lärt mig.
Tack söta lilla kalv, tack fru Björk, att vi får vara med och smaka på mjölken.
19:e juni 2017
Jordkällaren
Tänk ändå, att ha en jordkällare. Mitt i den blommande sommaren kan jag gå in i den svala jordkällaren. Här är fortfarande bara + 4 grader. Morötter och potatis finns kvar sedan i höstas.
Jordkällaren- självhushållarens bästa vän.
1:a april 2017
Tänk hur det var förr
Max är bortrest i tre dagar. Jag är själv på gården tillsammans med 3-åringen och min gravidmage.
Att sköta djur och gård själv är rätt tungt. Särskilt i sällskap med barn och med den stora magen som tröttar och gör en otymplig. Så här i lamningstider kräver fåren mer än vanligt. Jag kånkar vattenhinkar, fördelar foder till dem alla, ser till att alla har det bra. Hos korna är det utgödslingen som är det jobbiga. Jag tar det lugnt och metodiskt, två skottkärror med dynga kör jag iväg medan sonen leker lejon i höet.
Det är ingen fara med mig. Det går bra, jag blir bara lite trött. Och det är ju några få dagar jag är själv. Nästan alltid är det Max som gör det tunga nu för tiden.
Men när jag står där inne i ladugården så tänker jag på alla kvinnor här i Ådalen som stått i ladugårdar före mig. Alla bondmoror och torparkvinnor som skottat så oändligt mycket skit. Mjölkat och utfodrat. Värnat och brytt sig om. Med massor av barn runt omkring sig. Med kroppar märkta av otaliga graviditeter.
Ofta jobbade männen i skogen eller på kraftverksbyggena, ofta var de borta från hemmet långa perioder i sträck.
Kvinnor som skött hela gården själva. Kvinnor som slitit och jobbat, kånkat och burit. Dessa kvinnor, vilket segt virke. Att de på något sätt lyckades hålla ihop det hela. Jag blir full av beundran. Vilka medsystrar jag har haft i historien.
26:e mars 2017
Vår på gården
Första lammen har kommit. Bäcken hoppar och dansar och smältvattnet flödar fram. Myrorna har vaknat i stacken. Det spritter av liv.
Äntligen! Den långa vintern går mot sitt slut! Idag lyser solen!
Att det kommer bakslag imorgon struntar jag i just nu.
19:e januari 2017
Renovering av torpet
Vi har bott i torpet under sommaren i några år nu. Men det har varit väldigt nedgånget och dragit, vi har inte kunnat ha det som permanent bostad.
I höstas så påbörjade vi det stora renoveringsprojektet. Min pappa var här och rev ut golven i hela torpet. Och då upptäckte vi hur isoleringen låg nere på backen, hur trossbotten på många ställen var helt uppruttnad. Inte konstigt att det har varit dragit och kallt.
Reglar och några bjälkar har bytts ut och ny trossbotten har lagts. Igår var vi och köpte isolering, ekofiber, och idag har vi börjat blåsa in det i golven. Sedan ska trägolven läggas, köket byggas, väggar och tak målas och värmesystem monteras in. Oj, mycket jobb! Men också roligt! Att se sitt hem växa fram. Att skapa tillsammans. Att så småningom få bo där uppe på torpet året om, nära till jordkällare och ladugård och trädgårdsland. På nipkanten med älven nedanför sig.
Många timmar har vi lagt i vinter, både på det praktiska arbetet, men också på att fundera ut hur vi vill ha allt. Vilken panna ska vi ha? Hur ska vi bygga köket? Vilken isolering och hur ska vi behandla trägolven? I vissa delar börjar vi landa. Det blir en vattenmantlad köksspis. Och en fast köksinredning i pärlspont. Och vi kommer nog att hårdvaxolja golven.
Mycket, mycket återstår att lösa.
3:e januari 2017
Vi smider nya planer
Vi har tagit för mycket i båten. Att bygga upp en självhushållande gård och en besöksverksamhet på en och samma gång har inte visat sig särskilt hållbart. Så nu drar vi i bromsen lite. Under en period ska vi fokusera på att bygga klart vårt torp där vi ska bo permanent så snart det är färdigbyggt.
I sommar ska vi också få en liten till och den behöver ju också sin tid och sitt utrymme.
Så vi pausar besöksverksamheten lite grann. Så småningom, när vi hunnit i kapp oss med boende, familjeliv och gård, så ska vi starta upp den igen.
Något annat vi konstaterat är att vi känner oss lite ensamma på gården. Bo här alldeles själva när det finns plats för fler. Därför ska vi nu försöka hyra ut stora huset till människor som vill bo här med oss och dela vårt självhushållarliv. Tanken är att de hyr huset till ett lägre pris och att de i gengäld hjälper till en del på gården. Ska bli spännande att se vad det för med sig! Vi hoppas på napp!
27:e november 2016
Ladugården
Vår nygamla ladugård är klar!
För några år sedan köpte vi vårt torp. Vi älskade det! Men det fanns en hel del att göra.
Bland annat så var det den gamla ladugården. Den var alldeles proppfull av skrot och rätt fallfärdig. Förra året så tömde vi ladugården på alla grejer och vi reparerade väggar och golv. Vi gjorde en rejäl insats. Men vi hann inte med inredningen.
Nu i höst så har Max byggt den. Inredningen finns på plats. Boxar och foderbås står nu och väntar på korna.
Våra kor ska få gå ute så stor del av året som möjligt. Men de kallaste vinterdagarna får de stå här inne. Och så småningom när korna ska mjölkas kommer ladugården att bli alldeles perfekt.
Tanken är att kalvarna ska få gå med sina mammor på dagarna och dia så mycket de vill. Men på nätterna särar vi på kor och kalvar och så mjölkar vi på morgonen. Sedan för vi samman kor och kalvar igen.
Kalvarna får sitt och vi får vårt. Och jag tror att alla kommer bli nöjda.
30 september 2016
Uppgivenhet
Hur ska allt hinnas med? Även om vi prioriterar och sållar bort och försöker göra bara det viktigaste så hinner vi liksom inte. Det känns som vi ligger efter med det mesta. Och all tid som vi behöver för att prata oss samman, planera och dra upp riktlinjer- var ska vi hitta den tiden?
Andas.
17:e september 2016
Lingonlycka
Att komma ut i skogen så här i hösttider och plocka bär är bland det bästa jag vet. Samlargenen får sitt. Själen mår bra. Och lingon är det bästa att plocka. Det går ju så fort. Tankarna vandrar fritt medans lingon efter lingon hamnar i hinken. Och tjoff så är hinken full. Nu är det bara rensandet kvar. Och att göra rårörda lingon av härligheten. Vintern är välkommen. Gröttallriken kommer få sin röda topping under många mornar.
12:e september 2016
Lånad tjur och nyköpt tjurkalv
Vi har fått nya herrar till gården. En lånad tjur från Älvdalen som vi hoppas ska betäcka 
våra kvigor, så att vi fram emot sommaren kan få kalvar här hos oss.
Och en liten tjurkalv som vi köpt från samma ställe, som ska få växa till sig och så småningom bli pappa han också, under kommande år. Humle heter han.
Att ha en fullvuxen tjur hos sig är respektingivande. Jag känner att jag inte är van att hantera ett så stort djur. Men Max är fantastiskt modig och duktig med tjuren tycker jag. Jag spanar in och samlar mod jag också. För jag vill också kunna. Då gäller det att jag kliver i och tar sats. Det är liksom bara att bestämma sig tror jag.
Med gård och djur blir det inte många semesterdagar per år. Det är sällan vi är hemifrån över natten hela familjen. Så resan till Dalarna för att hämta tjur och tjurkalv blev en semesterbonus för oss. Två nätter tältade vi, en natt nära hemma, vi hann inte komma så långt. Och en natt vid Dalälven. Vilket ställe vi hittade, en väldigt vacker plats. Och solen sken så generöst på oss. Ibland har en tur.
21:a augusti 2016
Spår
Människor, möten, händelser lämnar ju alltid spår efter sig.
Om jag tänker på vad som format mig så är det ju allt jag gjort och mött genom livet. I hjärtat finns det inristat en lång rad minnesvärda stunder. Alla de stunderna har tillsammans gjort mig till den jag är idag.
Förr har jag alltid flyttat runt mycket. De där betydelsefulla spåren av möten och händelser har fått bo framför allt i mitt hjärta.
Nu sedan jag flyttade till Näsåker och till gården har jag blivit bofast. Snart har jag bott här i fem år. Lång tid på en och samma plats för mig.
Och det är häftigt. För helt plötsligt finns det fysiska spår runt omkring mig av människor som varit på gården, som gjort avtryck och intryck.
G och V som bodde hos oss ett år och byggde bron över bäcken, med de vackra korparna på brostolparna.
M som var hos oss några veckor två somrar i rad, målade karta över gården och skapade otroligt fina presentkort.
K som bodde på torpet vintern före vi flyttade upp, som snickrade de solformade grindarna till betena.
Dagligen påminns jag om dem och många andra som varit på vår gård. Att gå över bron, att öppna grinden, blir en påminnelse om hur rik jag är. Så många människor passerar mitt liv. Så många människor formar mig och gården. Så många människor lämnar spår som jag bär med mig.
Jag känner tacksamhet.
14:e augusti 2016
Överallt pågår världen.
Det går inte att vara i utkanten.
Det finns inga utkanter.
22:a juli 2016
Hårt jobb
Livet på landet är inte så där bonde-romantiskt som det verkar i Astrid Lindgrens värld. Eller så där lättsamt och enkelt som jag minns det från barndomens somrar på farmor och farfars gård i Norduppland.
Det är mer skit under naglarna, mer skit på kläderna, mer skit i kohagen som det är lätt att råka trampa i, och till och med halka omkull i, om en är oförsiktig. Särskilt om en har bråttom och inte ser sig för.
Det är hårdare slit och färre stunder i hängmattan eller i bersån med ett saftglas.
Det är massor av saker som aldrig någonsin hinns med fast en gör så gott en kan och verkligen tror att just denna sommar kommer vi hinna det vi inte hann i fjol.
Och så är det alla bakslagen. Kålmalinvasionen som har gjort varenda kålplanta alldeles söndertuggad. Kållandet ser ut som en spökstad, gråglåmig, ledsen, livlös… Blomkålen är tvärdöd, broccolin och vitkålen kanske klarar sig lite grann, vi hoppas och väntar och ser, grönkålen är angripen men inte övervunnen.
Morots- och löklandet som rensades för sent och nu fullständigt har tagits över av ogräs. Så lång tid det tar att rensa ett land där ogräset har vuxit för högt. Så mycket frustration till ingen nytta.
Odlingarna har helt enkelt inte fått den tid som de hade behövt i år. En del blev bra men tyvärr inte allt… Tiden fanns inte. Hela tiden var något annat mer prioriterat. Tömma dasstunnor, få in höet, flytta fåren… Baka till cafét, bädda till några gäster i jurtorna…
Kunskapen fanns väl inte heller. Hela tiden lär vi oss mer. Vad vi kan göra då vi ser första tecknen på kålmal. När det är dags att rensa landet första gången. Vilken ordning saker och ting bör göras i. Och så vidare.
Att förhålla sig till allt jobb som finns runt omkring en hela tiden är svårt. Jobbet tar aldrig slut. Jag tar slut långt, långt före. Hur ska jag hålla? Hur ska det hållbara liv jag längtar efter bli hållbart på alla plan?
Hitta små, små stunder av närvaro och skönhet och tacksamhet och lycka kanske. De där små stunderna hinns ju faktiskt med hela tiden.
Plocka en morot med sonen, äta den tillsammans med honom. Borra in handen i lammets ull och klia, klia, klia. Stanna upp en minut i växthuset då jag vattnat klart, känna lukterna, njuta av växter och blommor och blad och frukt. Bada i älven, låta mig uppslukas av den varma sommarkvällen och det ljumma vattnet.
Som ikväll. Jag gick ner till bryggan, badade naken, ingen kunde se mig. Jag schamponerade mig, tvålade in mig och skulle hoppa i. Plötsligt kände jag mig iakttagen. Jag vänder mig om- och där alldeles nära mig står våra två kor. De tittar med stora ögon. Det är de och jag i världen. Vi och ingen annan.
Jag hoppar i vattnet och simmar ut i sommarkvällen. Solen spelar i grenverket. Jag känner oändlig tacksamhet.
En sån kväll är värt allt hårt arbete i världen.
27:e maj 2016
Stanna upp och bara sitta
Time-out.
Stanna upp innan det är för sent.
Häggen har slagit ut på ko-betet.
Älven glittrar där nere.
Solen bränner i nacken.
Den ena kossan, Maskrosa, kommer fram, pussar mig blött på pannan.
Den andra, Skogstjärna, är skyggare, betar gräs precis bakom.
Det gör mig gott att bara sitta här.
17:e april 2016
Kvällsrundan
Går över forsande bäck.
Ser ut över spegelblank älv.
Hör hur gässen och svanarna ropar till varandra.
Plockar ägg hos hönorna och stänger in dem. De sitter sedan länge prydligt på sina pinnar uppe i taket och kurar skymning.
Går förbi hos korna- de som äntligen får röra sig i stora hagen om dagarna. Nu ligger de loja i höet vid foderbåset, trötta, efter en hel dags hoppande och skuttande.
Kommer till sist till fåren. De äter fortfarande. Tugg, tugg, tugg. Inga nya lamm.
Allt är stilla. Månen har kommit fram. Det luktar vår.
Nu kan också jag göra kväll.
4:e april 2016
Det enda konstanta
Ibland känns det som om det enda konstanta i tillvaron är fårens tuggande.
Det enda pålitliga, självklara.
Det enda lugna, trygga.
Världen rämnar.
Deportering av människor, bort från Europa, läser jag om i tidningar, hör jag om på TV.
Jag känner maktlöshet inför mänsklighetens handlande, inför det skoningslösa gränssättandet, inför kategoriserandet och utanförskapandet.
Då är det en verklig andningspaus att få komma in i fårhuset. Ge hö och lyssna till det där tuggandet som ständigt är.
Bara vara i lugnet en liten stund. Samla kraft tillsammans med ett gäng dräktiga idisslande tackor.
För att sen orka gå ut och möta världen som rämnar.
1:a april 2016
Som tur var- ingen ko på isen
Det är en alldeles ljuvlig vårvinterdag. Solen värmer och livet spritter fram. Bäcken som mynnar ut i älven har börjat forsa, smältvatten vill fram och ut och vidare, det är mäktigt att stå på bron och se på vattnet som strömmar. Hönsen pickar runt i jorden som blir mer och mer bar. Första myrorna arbetar på sina stackar. Tomatfröna pillas ner i sina krukor, några andra blomfrön och kryddfrön också.
Jag gör mig lite kaffe och ska precis sätta mig på favoritbänken, mot husväggen, för att lapa sol och kaffe.
Då hör jag ena kossans bjällra. Och så ser jag båda kossorna där mellan träden. De är på rymmen. De springer och hoppar. De upptäcker friheten.
Tidigare i vinter har de några gånger varit ute och gått på isen tillsammans med getterna. Det är inte alls bra. En ko på älvens is- det kan sluta riktigt illa. Så vi har försökt stänga in dem lite bättre. Det har fungerat, ända tills nu.
Vårkänslorna tog över, kossorna forcerade grinden och nu springer de fram, längs med älvkanten, glada och snabba.
Max och jag följer efter. Vi är inte det minsta intressanta i det här läget. Inte kornhinken heller. Vad gör vi? Hur får vi stopp på dem? Vi vill inte ha en ko på isen idag! Isen är alldeles för soppig och vek. Den håller antagligen inte.
Som tur var viker kossorna av, in i skogen, efter en stund. De stannar upp till slut och så småningom kommer vi runt dem och kan fösa dem hemåt igen och in i hagen.
Skönt! Alla i säkerhet igen! Ordningen återställd!
Men åh, nu längtar jag till isen släpper så jag kan släppa ut Maskrosa och Skogsstjärna i stora betet. Nu längtar jag till att ge dem frihet och låta dem leva ut sina vårkänslor.
Och till nästa vinter får vi fixa stora vinterhagen bättre så att de inte kan ta sig ut på isen igen.
Och så, till slut, hamnar jag i alla fall på träbänken vid husväggen. Jag får pusta ut. Kaffet är kallt men solen är fortfarande varm.
12:e januari 2016
Äntligen en fluffig värld
Snön har kommit. Lägger sig som ett vitt mjukt fluff över hela vår gård.
Lite efterlängtad isolering så att oron för frusna vattenledningar kan bli mindre.
Och det är som att det mjuka fluffet flyttar in i mig med.
Det har varit tunga dagar den senaste tiden. Kylan sätter sig på psyket tror jag. Och allt blir så mycket krångligare. Vattenhinkarna hos djuren fryser snabbt, isen måste sparkas loss innan hinkarna kan fyllas igen och kånkas ut till djuren på nytt. Barnet som ska med ut byltas på i det oändliga och behöver sedan bäras- hans rörelsefrihet har helt försvunnit i ylletröjor och vantar och overall. Dörrar och lås som krånglar. Fingrar som blir stelfrusna så snart något ska fixas utan vantar på. Motorvärmare till bilen måste sättas igång timmar före avfärd.
Hej då spontanitet… Hej då lättsamhet…
Men nu med det vita mjuka fluffet där ute. Det är som jag kan andas igen. Termometern visar bara – 9 grader. Barnet sitter nöjd i pulkan. Hönsen kacklar. De äter sommarens sista tomater idag, de där tomaterna som vi människor inte längre vill äta, de som först nu har mognat men inte alls smakar gott.
Mjukt fluff inom mig. Så skönt att det finns sådana dagar. Det mjuka fluffet gör att jag slappnar av. Sjunker ner och hittar vila. Ser på mig själv och min omvärld med mer barmhärtiga ögon.
Och nog ska jag klara den här vintern också.
7:e januari 2016
Midvintertid
Midvinter är att ha kräksjukan hela familjen och ligga utslagna i soffa och säng. Det är att ha en snart två-årig liten pojk som börjar bli frisk och som klättrar på väggarna för att han varit inne för länge och för att det är – 29 grader ute och hans tråkiga morsa tycker det är för kallt för honom att gå ut.
Midvinter är att oroa sig för att vattnet i ladugården ska frysa och att jordkällaren inte ska klara av att hålla kölden ute. Det är att hålla elden igång i vedspisen hela dagen.
Midvinter är att klättra upp för backen bakom torpet och där högst upp få en skymt av solen. Mitt på dagen stryker den precis trädtopparna, visar att den i alla fall finns. Här nere hos oss vid älvfåran orkar sig solen inte upp ännu, det dröjer några veckor tills den hittar tillbaka hit.
Midvinter är att ge fåren hö och sedan dröja kvar på höskullen och sätta sig ner i höet och lyssna på fårens tuggande. De bara står där, tuggar och tuggar. Äter sig varma. Det monotona ljudet, deras närvaro, deras lugn gör mig lugn. Och där i höet ser jag torkad klöver och torkad smörblomma och mitt i vintern har jag sparad sommar hos mig.
Midvinter är blekvita, färglösa vidder och iskalla timmar. Det är rastlöshet och ro på en och samma gång. Världen har liksom stannat. Jag kan inget annat än att stanna upp jag med.
11:e november 2015
Att leva sin dröm
I sommar har flera människor som kommit hit till gården sagt till mig: ”Åh, du lever ju ett drömliv!” Och det är alldeles sant. Jag lever ett drömliv. Mitt drömliv. Så länge har jag längtat efter att leva på landet, med långsammare ekorrhjul, mindre konsumtion, färre jobbtimmar som anställd och mer kroppsarbete. Så länge har jag längtat efter att leva i det lilla sammanhanget, bli rotad, få höra ihop med jorden på ett mer konkret sätt. Och nu gör jag det. Jag lever på mindre. Som blir mer. Jag lever av mina händers arbete. Jag lever här och nu mycket mer än jag någonsin gjort tidigare. Ja, jag lever mitt drömliv.
Det enkla livet.
Som inte alls är ett enkelt liv.
Timmarna på sofflocket är extremt få. Jag sliter och knogar. Jag stressar på ett nytt sätt. Höet måste in innan regnet. Tomaterna måste plockas innan första frosten tar dem. Vinterhagen måste vara klar innan snön. Jag lär mig att vrida och vända på praktiska lösningar för värmesystem och hönshus och läckande jurtor för att få till det på ett sätt som funkar.
Allt går inte att hinna med. Mycket får skjutas på, ett år till. Och allt blir inte alls så där hållbart som jag skulle önska att det var.
Att leva som Max och jag har valt att leva är inte enkelt. Det kräver en hel del av oss. Men jag älskar det. Jag skapar mitt liv. Jag skapar ett liv som jag trivs med. Som jag tror på.
Min plätt på jorden är här. I nipkanten vid älvfåran. Här planterar jag träd som jag får se växa upp. Hit kommer kalven som jag får se bli stor och som så småningom få egen kalv och mjölk som räcker till mig med.
Jag lever lite på tvärs med det omgivande samhället. Jag följer inte normer. Alla förstår nog inte det val jag gör. Och jag lever inte alls ett enkelt liv. Men jag trivs förbaskat bra.
1:a november 2015
Djurliv
Vår ko och vår bagge har fått ett otippat sällskap i sin hage. En strören som tappat bort sin flock lyckades hoppa över stängslet och nu bor den där tillsammans med de andra djuren. Den är rätt skygg för oss människor, men den har fattat tycke för baggen. Baggen uppvaktas flitigt, och han blir helt klart både förvånad och förnärmad av den närgångna renen.
Snart ska baggen få komma in till tackorna, kon ska få en till ko-kompis att hänga med och vad renen tar vägen får vi väl se. Kanske hittar den tillbaka till sin flock i vinter. Samebyn vet i alla fall om att den är här hos oss just nu.
Vi har haft höns i några år men vi har inte haft någon höna som har ruvat fram egna kycklingar. Det såg inte ut som det skulle bli så i år heller. Men sent om sider så visade en höna ruvlust. Vi la sju ägg till henne, hon la sig på äggen. Samma dag som vi petade dit äggen så la sig ytterligare en höna i samma rede. Från att aldrig ha haft hönor som ruvar hade vi helt plötsligt två- i samma rede! Av de sju äggen kläcktes fem kycklingar. Fantastiskt att se! Men tyvärr försvann fyra av kycklingarna en natt då de bara var något dygn gamla. Buren var inte kycklingsäker… Usch, det fick vi lära oss den hårda vägen… Säkert blev de uppätna av någon fågel eller så när de förirrat sig ut ur buren… Så nu har vi bara en enda kyckling kvar. 
Med två mammor! Bortskämd och väluppfostrad borde väl kycklingen rimligtvis bli!
Även kattungarna kom sent detta år. De föddes i början på september, uppe i höet på höskullen. Kattungar är nog det mest bedårande som finns. Förra året på Urkult hade vi också kattungar. De blev allas favoriter. Ett barn kom till och med fram till mig och sa: ”Vet du vad det bästa med Urkult var den här gången? Kattungarna!”
Slutligen, så har hösten som vanligt inneburit fårslakt. Det är vemodigt men ändå fint på något vis att vara med på slakten. Det är stort att få vara med i hela kedjan, ta emot lammen, ordna med bete, köra ut gödslet, skörda höet och slakta.
Ja, lite så här ser djurlivet ut hos oss för tillfället.
27:e september 2015
Jag behöver tystnad- och ett hjärtats växthus
Igår hade vi vår första retreat här på gården. Det var fint. Jag älskar retreater. Att få vara alldeles tyst under en period, det är som att jag då hinner ifatt mig själv och mina tankar och känslor. Att få vara tillsammans med människor utan att prata, bara i ordlös gemenskap. Att få komma ner i varv. Att få tid att reflektera över hur det kan bli hållbart, både det egna livet och livet i världen i stort.
Vår förhoppning är att vår gård ska kunna bli platsen för en del retreater framöver. Korta endagarsretreater och längre retreater med en eller flera övernattningar. Djuren, odlingarna, jurtorna, eldstäderna, bastun, bäcken och älven, ja allt som finns här, får vara med och bidra till en miljö där eftertanke och reflektion, återhämtning och vila får plats.
Temat för gårdagens retreat var ”What makes your heart sing?” och i början av dagen höll jag i en reflektion på det temat. Det blev en reflektion om växthus. Så här blev den:
What makes your heart sing? Vad får ditt hjärta att sjunga?
I våras började vi rusta vårt växthus. Det hade blivit snett och vint med åren. Många av fönsterrutorna var sönderslagna och överallt gapade stora hål. Kittet var borta, färgen bortnött. Det var inga vidare odlarförutsättningar där inne.
Det första vi gjorde var att räta upp växthuset. Fixa grunden. Fixa de bärande reglarna. Det blev inte perfekt. Men det blev tillräckligt rakt och tillräckligt stadigt.
Sedan bytte vi de trasiga glasrutorna mot hela. Här och var lät vi spruckna glas vara kvar. Men vi försökte se till så att de flesta hål täpptes igen. Dragiga skarvar mellan fönstrena tätade vi med fårull som vi hade liggandes.
Nu är tanken att vi varje år ska försöka måla och kitta några fönster för att pö om pö kunna byta ut rutor och förbättra växthuset.
What makes my heart sing?
Jag behöver en grund att stå på som är tillräckligt stadig. Gång på gång behöver jag tid att se över grunden, fundera över vem jag är och vart jag är på väg, tydliggöra mål och mening för mig själv. Ingenting behöver vara spikrakt eller färdigt. Bara tillräckligt stadigt. Då sjunger mitt hjärta.
Jag behöver hoppa av den snurrande karusellen som får mig att tro att endast det perfekt tillrättalagda duger. Gamla fönsterrutor kan återanvändas länge, länge. En spricka behöver inte vara så allvarlig. Åh, jag vill våga leva med det spruckna och ofärdiga, i mig och i världen. Jag vill se det vackra också i det spruckna. Jag vill se solljuset och regnvattnet som sipprar in just genom sprickorna. Och jag vet, när jag accepterar sprickorna i mig, då känner jag mig befriad. Då kan mitt hjärta sjunga.
Jag behöver också få se möjligheterna. Det drar kalla vindar nu. Både i mitt inre och i världen. Vilka möjligheter finns det för att skapa värme och kärlek och fred och vila mitt i livet, mitt i världen? I växthuset tätade vi med ull. Vi tog vad vi hade. Och det slutade att dra kallt. Nog måste det finnas ull i livet och i världen, som kan stoppa kallraset? Nog måste politiker, ekonomer, makthavare vakna en dag och ta i tu med det de ska, täta springor och förebygga kyla? Och nog kan jag dra mitt strå till stacken? Nu tar jag det jag har i mitt eget liv för att skapa fred och kärlek i mig och runt mig. Nu tar jag det jag har för att mota bort de kalla vindarna. Då kan mitt hjärta sjunga.
Mitt hjärtas växthus behöver inte vara elegant. Det behöver bara hantera det spruckna med varsamhet och ha riktligt med ull. Och så behöver det vara gott om jord i mitt hjärtas växthus, så att jag och andra kan växa. Och gott om plats, så att arbete och vila ryms sida vid sida. Då sjunger mitt hjärta.
What makes your heart sing? Vad får ditt hjärta att sjunga?
22:a september 2015
Odlandet
Denna höst är vi ett steg närmare förverkligandet av självhushållningsdrömmen. Trädgårdslandet är fullt av grönkål, vitkål och broccoli, squash och pumpa, palsternackor, rödbetor och morötter, lök och potatis och massa annat. Frysen fylls på med förvällda sockerärtor och brytbönor, med squashkakor och mangold… Jordkällaren ställs i ordning för vinterförvaring av rotfrukter och vitkål.
Min samlar-gen får sig en rejäl kick av det här. Vintern är liksom tryggad. Jag och min familj har mat.
Vi är nybörjare på att odla. Allt har vi inte lyckats med. Både gul lök och rödlök och vitlök är extremt liten. Ärtorna och bönorna kom igång först på slutet och ger väldigt liten skörd. Vitkålen är inte så kraftig. Vi konstaterar att vi har rensat för lite ogräs och att vi antagligen också har gödslat för lite. Och vi har gjort andra missar. Men vi har också lärt oss massor.
Trots att vi är nybörjare och trots våra missar finns det mycket att skörda- jag är så stolt, jag känner sådan tillfredställelse, jag blir alldeles lycklig i hjärtat av att gå ut i landet och skörda.
Det är fantastiskt roligt att odla. Att de där små fröna som jag pillade ner i jorden i våras och som jag sedan dess skött om så gott jag har kunnat nu ger så mycket tillbaka. Att liv kan explodera så där och bara ge frukt i massor.
Jag producerar min egen mat. Jag är med i hela kedjan. Jag rör jorden och fröna och plantorna och frukterna med mina händer. Jag förädlar och förvarar. Jag äter. Och jag njuter i stora mått.
Att hösta in är att tacksamt ta emot allt vad naturen ger. Att hösta in är att få se frukten av sitt arbete under året som gott. Att hösta in är att känna sig oerhört rik.
Meningsfullt.
10:e september 2015
Morgondimma
Varenda morgon när jag vaknar är det dimma här nere vid älven där vi bor.
Vissa dagar ligger dimman tät, jag ser inte älven, jag ser inte trädtopparna, världen är gömd i fukt och kyla och dimmoln.
Andra dagar är det som att dimman är mer försiktig, hon invaderar inte helt, hon snarare dansar över älvens vatten och över lägdorna. Tunn, tunn spetsflor sveper fram.
Alla dessa mornar, solen syns inte, solen värmer inte. Dimman skymmer sol och blå himmel.
Men om jag har ärende upp på byn och åker upp från dalen då kan jag hux flux mötas av sol. Där en bit ovanför älven, några hundra meter från vårt hus, värmer solen redan, där lyser himlen blå.
Igår åkte jag tidigt på morgonen in till stan, några mil bort. Längs vägen finns en plats med vackraste utsikten över älven och dalen. Vanligtvis syns älven ringla sig fram där nere. Igår såg jag en dimorm. Tjock och vit och mäktig. Längs hela älvfåran. Uppe på vägen var det klart och soligt. Där nere ogenomtränglig dimma.
Det är hösten. Älvvattnet är varmare än luften på morgonen, älvvattnet frammanar dimman.
Och det är livet.
Ibland är jag där nere vid älvfåran, i livets dimma. När dimman ligger tät ser jag inget, förstår jag inget. Allt känns kallt och rått. Allt känns trångt och utan rymd. Då kan jag behöva påminna mig om att söka mig upp på en höjd. För att få perspektiv och nya infallsvinklar. Få utrymme att andas. För att känna att solen finns trots allt. För att se att dimman mest är en orm med begränsat utrymme och utan fri rörelseförmåga. Förstå att den är tillfällig.
För så är det. Helt plötsligt, på bara någon minut, så släpper dimman. Himlen blir intensivt blå även nere hos oss och solen börjar lysa och värmer så där lagom höstigt.
Kom sol och skingra också livets dimma.
7:e juli 2015
Sommaren svepte in- och med den kom bestyren
Nog är det en kall sommar i år. Men sommar är det. Och sommarens bestyr låter sig inte hindras av lite kyla. Allt som legat i dvala hela vintern pockar på uppmärksamhet. Sedan första dagarna i maj har det varit full fart. Inomhus har jag nästan bara varit då jag sovit och ätit.
Växthuset har gjorts i ordning, trädgårdslandet likaså, tomater och potatis och rödbetor och squash och bönor och allt möjligt annat växer och jag håller tummarna för skörd i höst. Veden har huggits, visserligen i sista stund, men nu ligger den där i vedbon och väntar på kallare dagar. Vårt lördagscafé är i gång liksom boendet i jurtor och hus för folk som vill komma till oss. Själva har vi flyttat upp i lilla torpet, men har inte hunnit packa upp utan lever i kaos där. Djuren har fått stängsel och fåren håller sig innanför sitt stängsel men getterna rymmer mest hela tiden. Lilla fina kalven som vi hämtade hem i början av juni är världssöt och hon trivs på sitt bete tillsammans med baggen. Ladan är nästan full av gott nyslaget torrt hö. Vinterfodret är säkrat ännu ett år för djuren.
Mitt i alla sommarbestyr finns ett-åringen. Han insuper världen. Han är överallt hela tiden. Han har skitiga fingrar och myggbiten panna, han vattnar med vattenkannan i växthuset och han pussar fåren. Han kan inte säga många ord men bääää och kuckeliku säger han. Jag tror han trivs med tillvaron.
Livet är ett enda stort nu i dessa tider.
Eftertanken får vänta. Tid för reflektion och blogg-skrivande får komma sedan.
I ärlighetens namn är det allt för mycket att göra. Att bygga upp en gård som vi gör är ett hästjobb. Vi är nästan alltid lite för sent ute. Kvällarna blir nästan jämt lite för sena.
Lite mindre jobb önskar jag mig. Lite mer tid för hängmattan, för älvkantshäng och för långa middagar vid grillen med gott sällskap och vin i glaset.
Men samtidigt trivs jag. Jag är så mycket mitt uppe i livet. Hela min kropp känner att den lever. Och rätt var det är så hinner jag stanna upp och se mig omkring och då ser jag en daggkåpa med en droppe kristallklart vatten i morgonljuset eller en prästkrage vid dikeskanten eller en tupp som skimrar i gyllene toner i kvällssolen. Det är värt allt slit.
Ett-åringen är också fenomenal på att få mig att stanna upp. Att få dela världen med honom är fantastiskt. Att få se världen genom hans ögon. Lill-ungen min, du och sommaren tar all min tid. Ni ger mig all er tid.
Jag är tacksam.
Och snart hoppas jag på lite bättre balans i livet, så att vilan kan få ta sin rättmätiga del av min dag.
29:e april 2015
Omplanteringstider
Alldeles för länge dröjde jag med att plantera om. Rangliga och rända hann de bli, plantorna. Men nu har de i alla fall fått ny jord och nya krukor. Jag hoppas att de tar sig, att de krallar på sig, nu när deras rötter har plats att breda ut sig i krukorna och när de står mindre tätt och därför får chans till mer solljus.
Att plantera om är rogivande. Mina händer arbetar försiktigt och metodiskt. Det går inte att stressa, då blir inget bra. Det går inte att vara hårdhänt, då bryts stammar av och blad trasslas sönder. Plantorna bjuder in till försiktighet. Det är som det hängde en skylt vid dem med texten varsam hantering.
Varsam hantering. Vissa dagar önskar jag att det hängde en sån skylt på mig också. Såna där dagar då jag är extra känslig. Så att alla visste att det var bäst att ta i mig med varsamma händer just den här dagen. Så att alla visste att jag just nu var skör som en liten vek planta. Och kanske i behov av lite extra god jordmån och lite mer solljus än vanligt.
25:e april 2015
Jag vill möta livets makter vapenlös
Det är förunderligt hur de där torra små fröna som jag petat ner i jorden kan bli så mycket grönska, så mycket nytt liv.
De nya plantorna, så starka, så fulla av liv. Så sköra, så vapenlösa.
Jag kommer att tänka på Karin Boyes dikt.
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
7:e april, 2015
Livets mirakel
Nu har vi tjugo ulliga lamm i fårhagen. De fullkomligen sprudlar av liv. Det hoppas och det skuttas. Jag kan inte låta bli att smittas av deras iver och entusiasm och energi.
Och jag kan inte låta bli att förundras över hur liv överhuvudtaget är möjligt.
I en värld där det ibland känns som att det finns mer död än liv är det gott att komma ut i fårhuset en tidig morgon och upptäcka att en av tackorna håller på att lamma. Det är gott att få sätta sig ner på ströbädden och se på då tackan lammar färdigt.
Det är kallt. Det viner i presenningarna runt fårhuset. Men tackan står där lugnt och stilla. Slickar sitt lilla lamm, först slickas lammet fritt från fosterhinnan och sedan slickas hon torr. Snabbt kommer det lilla lammet upp på rangliga ben. Och det dröjer inte länge förrän hon är vid sin mammas spenar. Söker mjölk.
Tackan bräker, mjukt och lockande, med sitt särskilda mamma-barn-ljud. Lammet svarar.
Så naturligt det finns där. Livet. Både tackan och lammet vet exakt vad de ska göra. De har överlevnaden inprogrammerad i sig. Och de hjälps liksom åt.
När deras samspel fungerar, och det gör det oftast, är det så imponerande.
Och jag tänker att fåren lär oss något viktigt. Om att samspelet är en förutsättning för liv. Och att världen behöver mer samspel. Mer ömsesidighet. Mer samarbete. För att det ska bli mer liv.
6:e april, 2015
Annandag påsk
Påsktid.
Islossningstid.
På älv och i själ.
Påsktid.
Det trotsiga hoppets tid.
Liten tussilago mitt bland döda löv och torr sandmark.
23:e mars, 2015
Lappgetterna är här
Nu har vi hämtat hem våra två små lappgetter. En liten get och så hennes killing.
Naná och Yemanjá ska de få heta. De har fått sina namn efter två orixás i den afro-brasilianska religonen candomlé. Det är mitt påfund. Det känns så bra att få mixa mina världar, att livet på gården får bära spår av livet i Brasilien och Latinamerika. Det känns bra att skapa bryggor mellan det globala och det lokala. Getternas namn är ju bara en symbol. Men jag gillar att de heter så där. Det påminner mig om att saker och ting hör ihop. Det påminner mig om att världen är en.
Nanás och Yemanjás ögonen är så pigga. Pälsen är alldeles len. Ibland så får vi chansen att se hur det spritter i deras getkroppar. Men än så länge är de ganska lugna. Skygga. Ovana vid oss och allt nytt.
Det behövs arbete och tålamod för att få dem alldeles tama. Dag för dag närmar vi oss varandra lite mer. Ibland kommer de fram och luktar. Ibland får vi röra vid dem.
Så småningom ska vi öva in dem på att bli mjölkade. Jag ser fram emot att få lära mig mjölka dem. Och att få lära mig göra getost och getmese.
Att få vara med och producera sin egen mat är tillfredsställelse. Att få finnas i hela kedjan, få vara med alldeles från början är meningsskapande.
Många av våra djur på gården är gammalsvenska lantraser, så även getterna. De är inte avlade på att ge stor produktion i snabb takt. Istället är de avlade på att klara av det svenska klimatet och på att ta rätt på den mat som naturligt finns i deras miljö. De kräver mindre foder och ger mindre mjölk. Lagom avkastning i lagom takt.
Skön tanke i vår tid.
13:e mars, 2015
Vår är att gå barfota i stövlarna istället för att ha massa strumpor på foten.
12:e mars, 2015
Får och människor
Förra veckan klippte vi våra får. Den stora bylsiga vinterpälsen åkte av. Och där under kom fårakroppen fram.
Före klippningen hade alla fåren sett rätt jämnstora ut. Men nu, då ullen försvann såg vi plötsligt att baggen var alldeles mager. Visst hade det varit möjligt att upptäcka att han var mager även då han hade ullen kvar, vi hade ju kunnat försöka känna på hullet. Men vi hade missat det. Och han hade ju verkat kry.
Nu blev det däremot uppenbart. Baggen var tunn. Han hade fått för lite mat. Kanske hade tackorna inte låtit honom komma fram ordentligt till foderbåset under vintern. Kanske hade han fått arbeta för hårt med att betäcka dem alla.
Han får extra korn och mineral varje morgon och kväll nu och lite extra omsorg och vi hoppas att han snart ska få tillbaka sitt hull.
En morgon då jag stod och gav baggen korn slogs jag av hur lika vi människor faktiskt är fåren. Allt syns inte utanpå. Hur vi mår inuti går inte alltid att se på utsidan. I alla fall inte i första anblicken. I alla fall inte utan att vi tar oss tid och verkligen ”känner på hullet”.
Vi bär på masker och på glada fasader. Vi bär på tjocka ulliga pälsar för att slippa visa upp magerheten som finns där under.
Och samtidigt längtar vi oss kanske fördärvade efter lite korn och mineraler. Få våra behov mötta. Bli sedda precis som vi är.
Att ibland få visa upp sig utan den tjocka vinterpälsen kan faktiskt vara befriande. Det kan vara första steget mot förändring.
6:e mars, 2015
Våren är här!
I natt kom det lite nysnö som täcker is och slask här på gården. Det har slaskat länge nu. Tiden är ur led, våren har kommit alldeles för tidigt. Jag tänker på klimatförändringar och miljöförstörelse och undrar vad som är på väg att hända. Jag får ont i magen.
Ändå kan jag inte annat än att glädjas över alla vårtecken.
Hönsen som börjat värpa och så första ankägget som kom idag. Det är som att hitta en skatt, att hitta ägget där i redet. Så många gånger jag har kikat in utan att hitta det där första ägget. Och så just idag kom det!
Och fröerna. Jag har bläddrat och bläddrat i frökatalogen och häromdagen fick jag
paketet med alla fröer som jag beställt. Det kliar i händerna. Jag vill sätta igång att pilla ner alla fröna i jorden nu genast. I år är första året som Max och jag ska ta itu med odlandet på riktigt och jag ser verkligen fram emot det. Jag fattar att vi kommer göra massor av misstag men jag hoppas att vi framemot hösten trots det kommer ha en del att skörda.
Och så är det lammen. Lamningen är nog vårtecknet framför alla andra för mig nu för tiden, sedan jag flyttade ut hit till gården. Nytt liv, nytt hopp, ny början.
För någon dag sedan föddes de två första lammen. Bedårande söta! De kom mycket tidigare än vi tänkt. I höstas smet baggen in till tackorna när han inte skulle och en av tackorna blev tjuvbetäckt. Det var hon som lammade nu, en månad före de andra.
Livet gör som livet vill.
Men nog är livet skört alltid. Tackan fick juverinflammation och mjölken var alldeles blodsprängd i början. Först visste vi inte om lammen skulle överleva. De blev slöa och krumma och det dröjde innan de fick i sig mammas mjölk. Men till slut vände det och nu är både lamm och tacka pigga och friska.